MadebyM

Jag är ingen superkvinna.
Jag är Marie, jag är jag.
Jag jonglerar med hundra bollar och nu inser jag att jag inte kan jonglera.
Jag har inte lärt mig... ÄN.

Jag måste kanske erkänna mina brister för att kunna växa?
Har haft det tungt ett par dagar, varit ledsen och haft ont i magen.
Jag tänker ta det som kroppens tecken på att jag måste försöka få en helhet.
Jag måste lära mig att jonglera.

De är tur att man inte är själv. Utan Henrik skulle jag inte klara mig alls,
För några dagar sen när jag kom hem till mitt tredje hem från mitt andra hem så hämtade jag
posten.

Där hittade jag ett vykort. Själva texten sa kanske inte alls mkt men kortet i sig sa en
jäkla massa. Jag kanske inte är superkvinnan själv men med mina hjärtevänner kan jag klara de mesta.
Man kanske bara behöver en påminnelse om att det finns människor på denna värld som faktiskt finns där för en.
Tack lilla Ida :D